LENNART SJÖGREN OM BILDVÄVEN YTSPEL
Infångad av ljuset
Hur kan en vit textil yta utstråla ett så starkt ljus att det i åskådarens öga
närmar sig det immateriella. Det är en fråga som blir aktuell för mig när jag
står framför Åsa Jonasons stora textila, drygt två meter höga triptyk: YTSPEL. Svaret finns i den ytterligt raffinerade kompositionen där några få klart markerade färginsättningar får den vita väven att lysa. Men även om det
rent tekniskt går att komma med en sådan förklaring, känns den ändå allt-
för endimensionell - och bortom orden fortsätter ändå förvåningen - här finns
en stark mänsklig närvaro och den komplexitet som hör det mänskliga till gör
att varje "förklaring" syns alltför enkel.
Främling nu på din vandringsväg
jordens fagraste nejd du nått,
ädla springares fosterbygd,
skimrande vita Kolonos.
. . .
Fyra rader ur Sofokles drama Oidipus i Kolonos i Emil Zilliacus översättning.
Åsa Jonasons verk innehåller varken några hästar eller konturerna av en väl-
komnande stad. Ändå kom de raderna så starkt upp ur mitt minne när jag
stod framför hennes triptyk för första gången. Jag läste dikten som artonåring
i en urvalsvolym "All världens lyrik". Den har följt mig genom åren och när jag
nu på nytt återser den textila kompositionen i Åsa Jonasons ateljé i Alböke på
norra Öland, blir dikten återigen aktuell för mig. Varför? Dikten handlar om en försoning , den blinde Oidipus har insett sitt öde och därigenom försonat sig
med sitt liv. Här finns i de fyra raderna ett milt genomträngande ljus i sträng
klarhet, så är det också i Åsa Jonasons verk.
Verket består av tre delar ställda tätt intill varandra och kan föra tankarna till
en trefaldighet som påminner om altarskåpets, storleken gör också att helheten
får en sakral karaktär, hela rummet färgas av en närvaro som har med andakt
och en åskådande hållning att göra. Men varje sektion har här ett eget värde och motsäger därför altarskåpets uppbyggnad där mittenpartiet får en särskild
och central roll. Här är det mera tre självständigheter som tillsammans
bildar en helhet - jag ser det som en demokratisk tanke där flera röster bildar
en omslutande helhet. Också tre dörrar som bakom sig gömmer ett hemligt
gemensamt rum.
Begreppet "yta" kan i sammanhanget kännas provocerande och rentav
med en ironisk underton. Yta, ett begrepp som fick en ny aktualitet i och med
postmodernismens: allt är yta. En filosofisk tanke som vann anklang därför att
den bidrog till att rasera olika värdesystem och klä av "djupet" dess påstådda
dunkla innebörd, ytan som en protest mot ett falskt djupsinne.
Men den yta som Åsa Jonason här visar fram är ju i sin ljusutstrålning något
vida mer än en yta, en kroppslighet som utifrån en materia också blir ett
slags vibrerande ljus. Det är en högt spänd känsla av både glädje och smärta
som här reducerats till några få grundformer, några få klingande färger
omslutna av det vita och därigenom når sin slutgiltiga gestaltning. En långt
driven asketism som här visar sig innehålla en förbluffande rikedom.
Rörelsen är uppåtriktad. De långsmala mörkblå, horisontella rektanglarna
bildar en bas, en liten röd triangel i mittenpartiet och i samma höjd som de
liggande formerna fixerar ögat som ett hemlighetsfullt tecken. Rörelsen uppåt
accentueras av de vertikala gula och röda tecknen - jag kallar dem tecken,
utropstecken som påkallar vår uppmärksamhet, ett slags livssignaler som
vitaliserar det vita och får det att lysa. Skårorna i duken ser jag som hemlig-
hetsfulla antydningar om "Ytans" genomskärning, en paradox i helhetens
tecken och en glimt in mot de onåbara rummen bakom.
Och när detta har sagts, har egentligen inget sagts. Verket fortsätter att ha en integritet som inte kan sönderdelas. Söker man ekon från den moderna konst-
historien kan kompositionens stränghet och den vita färgens övervikt föra tankarna till Mondrian, snitten genom väven till Fontanas skärning genom sin
duk, men det blir ändå ofullständiga ekon. Mondrians kompositioner och
asketismen där har en annan förenklingens innebörd där ett modernt stads-
landskaps avskalade horisontala och vertikala linjer demonstrativt bryter
genom och bildar en ny estetik, och när Fontana snittar upp sin duk får själva
skåran genom duken ett egenvärde, som samtidigt känns som en desperat
längtan mot en frihet utanför själva bildkonsten.
Hos Åsa Jonason ingår de olika momenten i en mera komplex, personlig
bild-livserfarenhet där det sakrala blir till något av en hållning där modernitet
och klacissism bildar en egen specifik värld i nuet. Det är en purism som
ändå går utöver purismen, en minimalism som här vidgas utöver de gränser
som olika konstriktningar drar upp.
Jag känner mig stå inför något som jag inte sett förut, en avklarnad erfarenhet
som vilar i sig själv och där verket som helhet sträcker sig mot en dimension
bortom de skarpa skårorna i väven och tangerar därigenom en metafysisk
känsla. Det är som om det vita inte längre enbart är vitt, koloriten blir till lysande klanger som får vitheten att vibrera. I det som ser ut att vara på väg mot en utplåning växer ett nytt och totalt liv fram. Ytan transponerar sig själv till ett
flerbottnat fenomen och ges den sakrala innebörd som alltid innehåller ett
oåtkomligt element. Åsådaren står där infångad av ljuset. Själva tystnaden får
en röst.
Lennart Sjögren